tisdag 22 april 2008

Äventyr

Igår var jag ute på en svajig bergodalbana. Det började med ett besök på apoteket, redan i nedförsbacken på vägen dit började jag tvivla på om jag skulle komma fram eller om jag skulle svimma där jag stod. Tack och lov var "Förkylning"- och "Värk"-hyllorna bredvid varandra, här skulle mina sista slantar spenderas.

Satte mig i spårvagnskuren, i ett stön hade mitt huvud hunnit i kapp mig; jag var tvungen att flytta bilen hos brorsan (som inte var hemma) för att slippa p-bot. Vem har bestämt att man får stå på gatan alla tider, alla dagar på året utom tisdagar 9-12, udda veckor mellan den 15 mars och den 30 april?! Jag kom halvvägs. Åksjuk som bara den. Kastade mig av och trodde att jag skulle kasta upp det jag lyckats få i mig på morgonen. Icke. Ringde Ninnie i ett desperat försök att få hjälp. Hon var på jobbet. Fan också.

Friskluft visade sig göra illamåendet bättre, så jag gick i den äckliga vårvärmen (som alla andra njöt av) hem till brorsan. Jag tackade mig själv för att jag tagit med hans extra nyckel, svalde en värktablett och somnade i soffan två timmar...

Jag kom hem till slut, hel men knappast pigg. Vilket febrigt äventyr. Höjdpunkten på dagen var min matleverans - tack Beata! Efter dagens utsvävningar somnade jag tidigt...

1 kommentar:

  1. Det var spännande läsning, Rudy! Mår du bättre nu?

    SvaraRadera