fredag 12 september 2008

Vi sjunger inte i samma tonart

Jag är faktiskt lite missnöjd. Okej, inte lite missnöjd, jag ska sluta vara så lagom-svensk. Jag är missnöjd. Vi sjunger inte i samma tonart min ridlärare och jag. Jag vill omöjligt tro att nästan alla hästar i stallet behöver tidemans tygel, inte heller att nästan alla hästar behöver skydd både fram och bak. Jag tror inte heller att alla hästar behöver smala tredelade bett. Jag tror att snodd är en bra lösning om man absolut inte klarar av det, att de flesta hästar faktiskt inte sparkar sig utan att det är en överbeskyddarverksamhet från annat håll och jag tror att även den mest tillsynes okänsliga hästen skulle gå som en klocka på ett tjockt tvådelat bett om man bara ville. Det känns som en industri, där hästarna blir slavar och vi människor blir pådrivare.

Så i stallet stod det en lapp vid hans spilta (bara spiltor får mig att må dåligt, även fast dom är stora) att "han sparkas och bits, säg till om du behöver hjälp". Den hade suttit där länge. Jag hälsade på hästen som förvisso la öronen bakåt, men därefter inte gjorde ett dyft. Jag vände på honom så han skulle kunna följa med i det som hände i gången - och snällare häst var det längesedan jag fick hantera. Vi kom bra överens han och jag, ända tills ridläraren började lägga sig i hur mycket tygel jag gav honom. Han hade precis börjat få med sig bakbenen när det gick åt skogen. Allt slutade med ett hemskt galoppass där han var lång, flack och med bakbenen bakom rumpan... Men det var tydligen så "det skulle se ut". Jag hittar gärna en annan ridskola till våren. Förslag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar