fredag 25 december 2009

Det innersta...

...skriver man inte här. Det är knappt man tänker det tyst för sig själv.

Julen har varit trevlig, om än omtumlande. Farmor och farfar har varit på besök idag - men jag mår hemskt dåligt av att se hur illa det är med farmor. Jag kan inte ens beskriva. Dement och alzheimersjuk och inte av den lägre graden. Det är så hemskt, så obeskrivligt tärande att behöva se någon människa bli så sjuk. Så olik sig själv. Var är min farmor som nojade sig över städningen, permanenten av håret, pepparkaksbakandet med oss barn, ahlgrensbilar i porslinsägget vid soffan? Var är farmors flädersaft, vandringar i Tivedens skogar, "huhm"-anden och vackra koftor? Hennes korsordslösande på förmiddagarna, hennes fina manéer vid middagen, hennes lagade fisk i vitsås och knäckebrödstuggande? Det är bara plågsamt. Att ta det för vad det är, är lätt att säga när det som är inte alls är vad det brukar vara.

Nu är ingenting sig likt och jag våndas med henne. Bara den som själv varit nära någon förstår hur fruktansvärt det faktiskt är och hur illa sjukdomen ter sig. Mot den sjuka - och mot dennes anhöriga.

Nu blev jag kanske för intim med mina egna tankar, men jag måste säga det någonstans: jag saknar min riktiga farmor otroligt mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar