tisdag 28 februari 2012

Tinnitus? Nej tack.

Jag ställde en fråga i helgen till Per. Men ångrade mig inte mindre än en timma senare. (Jag föreslog att vi kanske skulle kunna fundera på att faktiskt försöka få barn någon gång i framtiden - vi pratar år från nu. Per får en ansiktsfärg i klass med ett blekt lakan. Lektion 1 A: som många tror blir man inte per automatik havande av att trä på en extra ring på ringfingret.)

Vi knackar på hemma hos småbarnsföräldrarna i Kungsbacka. Treåringen öppnar, han skiner som en sol. Kallar mig för Per och Per för Edith. Men vem bryr sig helt ärligt? Vi är bara perochedith, i ett andetag liksom. Det dröjer någon minut medan vi bökar av oss ytterkläderna, sen kliver vi in. Det tultar fram en liten tös på golvet, hon ler också, blir sen blyg och spinger till pappas armar. "Sött" tänker jag. Vi byter några ord med varandra och så på ett ögonblick sitter tösen på pappas arm och gallskriker och treåringen har krampaktigt och skrikandes kramat sig fast kring pappas ben. Det finns ingen charm i det här. Det håller på i en halv evighet. Tinnitus. Herregud, kan man inte få tyst på dem? Inget verkar hjälpa.

Ögonblickligen tar jag tillbaka allt. Ångrar allt jag sa. Och Per, som redan när jag frågade såg ut som om jag blivit hjärntvättad (kanske jag har?), ser äntligen lite lättad ut. Nej. Det där, det får nog vänta ett bra tag till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar